2006-05-08

Kvalitet

Nyss hemkommen från ett besök på den kooperativa stormarknaden kom jag att tänka på begreppet kvalitet. Även om det låter motsägelsefullt. Stormarknader av typen Coop Forum - vars namnavdelnings inkompetens uppenbarligen bara kan toppas av butikens inköpsansvarige - är för mig själva kvintessensen av dålig kvalitet. På alla nivåer - från kundvagnarna till oxfilén via kassörskorna och det faktum att det aldrig finns ngt vatten i dricksautomaterna - är bristen på omsorg, noggrannhet och yrkesstolthet frapperande. Så där jag, nu börjar jag bli riktigt arg igen.

Naturligtvis sparkar jag in öppna dörrar här. Det är givet att Willys, Lidl, Coop Forum och de andra hetskonsumtionstemplena tummar på kvaliteten för att få ner priserna. Och vi vill väl alla ha billigare mat, eller hur? Visst då? För det vill vi väl? Även till priset av dubbelpipigt hjärtsnörp varenda storhandling? Min lilla enkla fundering är bara: måste verkligen allting vara så rackarns sunkigt???

Begreppet kvalitet således. Ända sedan den första läsningen av Zen och konsten att sköta en motorcykel har begreppet, och Pirsigs analys, legat och lurat i bakhuvudet. Titt som tätt poppar den upp igen - tex efter en extra överjävlig tur till stormarknaden. Idag insåg jag varför jag så ofta återkommer till temat: Varken Pirsigs eller någon annan lösning är egentligen tillfredsställande. Såsom filosof, skolad i Uppsala, är man i det närmaste tvungen att upplösa kvalitetsproblemet: "om tycke och smak diskuterar man inte, ety det är nonsens". Tyvärr köper jag inte det. Jag måste hålla med Faidros i "Zen och konsten..." när han säger att vi ju faktiskt VET när något är bra. Bach är bra. Punkt och jävla slut. Det duger inte att komma dragandes med att "jo men det är ju en smaksak...". Det kan omöjligen vara bara en smaksak - lika lite som det är en öppen fråga huruvida det är Eddie Izzard eller Beavis och Butthead som är exempel på genial humor. Problemet - och jag vet att jag fortfarande befinner mig på vältrampade stigar här - problemet är bara: Vi vet när något är riktig bra, men hur kan vi veta det?

Det är här jag får riktigt huvudbry. Pirsigs svar på sitt kvalitetsproblem ger jag tyvärr inte mycket för. Och ledsamt nog har jag inget bättre själv. Även om jag gärna skulle vilja vara begreppsrealist eller fullblodsplatonist, så kan jag inte riktigt förmå mig. Kvalitet kan inte gärna vara en objektiv egenskap som finns i tingen redo att av oss uppfattas. Men vad är egentligen alternativet?

För handen på hjärtat alla ni som inte tror på objektiv kvalitet: visst är Luthagens livs är bättre än Lidl? Visst är Tranströmers metaforer underbara? Vem av er kan sanningsenligt neka till att ett saftigt stones-riff rockar minikjolen av Christina Aguilera?