2008-12-12

Poughkeepsie

Sitter i Poughkeepsie av alla ställen. En liten stad några mil norr om New York och dricker whiskey med en god vän som är visiting-professor på Vassar College. Han forskar i didaktik, och vi är några gamla kompisar som hälsar på. Oerhört angenämnt. Var på besök på en High School i morse och deltog i min kompis seminarium på temat "Sweden as a welfare state". Det var en spännande upplevelse. En sak som dök upp i diskussionen alldeles nyss: i USA är de mycket bättre än oss i Sverige på samspelet mellan didaktisk/pedagogisk forskning å ena sidan och skolpraxis å den andra. Jag har länge upplevt det som ett problem att det i Sverige tycks finnnas vattentäta skott mellan forskning och praxis på skolområdet. Kul att amerika i alla fall gör nånting rätt...

2008-12-04

Varför fanns inte det här när jag var ung?

eller: bitter gammal man kontemplerar tidens flykt...

Skämt åsido: det är väl fantastiskt vad mycket kul det finns nuförtiden. (Aj, vad gammal man känner sig bara av att skriva en sådan mening.) Jag menar såhär: När jag var 10 år kom ABC80. Kul liten sak som man kunde programmera. Processor som en trehjuling med skeva pedaler och grafik som en svartvit pärlplatta. Hur kul som helst. I 25 minuter. Sen hände ingenting. Sen hände ingenting. Sen kom Vic20 och strax därefter Vic64. Någon som minns dem? Nu kunde man spela spel - i färg, och till och med skriva egna. Jag minns att jag satt i flera veckor och gjorde ett där man skulle skjuta stora fyrkanter med små fyrkanter. Rafflande! Så där höll det på, och jag var redan vuxen när internet dök upp. Det är orättvist. Buhu - stackars mig.

Allvarligt talat: jag hade gärna velat att internet fanns när jag var ung och hade tid och ork att ohämmat leka med tekniken utan att ens drömma om att ta hänsyn till nyttoaspekten. En lyx man nu alltför sällan har möjlighet att hänge sig åt. Som it-pedagog hör det till jobbet att försöka hålla sig a jour med teknikens framfart - och det blir allt svårare när man finner sig omringad av sina barn kämpandes med middagsbestyr och ett läckande garagetak. Ack ja!

Vad jag försöker - lånsamt och omständligt - att komma fram till är att även om jag är hyfsat bekant med vad som händer på nätet, så har jag sällan tid att leka med det. Jag har koll, men inte tid. Ta den här bloggen som talande exempel. Har funnits sen 2005 och har 7 inlägg. Inte alltför imponerande. För att fortsätta kring skampålen: för en vecka sedan hoppade jag in på facebook. Som vanligt några år för sent. Och upptäckte ännu ett medium jag önskade hade funnits när jag var, låt oss säga 17 år.

Det brukar sägas att vi i min generation är "digitala invandrare". I mitt fall tveksamt, eftersom jag programmerat sedan 10-årsåldern, och dessförinnan brukade jag leka med gamla hålkort på min pappas institution. (Ni som inte vet vad hålkort är: ni är för unga. Gå iväg. Det här inlägget är ett led i en begynnande 40-årskris.)

Så om jag inte är en digital invandrare, känner jag mig ibland som något av en digital turist: jag har sett sevärdheterna och jag vet var de finns och hur de funkar. Men jag lever inte där. Ännu. Möjligen håller jag på att emigrera. Eller ha dubbelt boende.